lördag 11 oktober 2014

Utmanande undervattensupplevelse

Jag tycker det är väldigt trevligt med vatten och att plaska omkring i det, så länge jag får hålla mig över ytan. Det här med att simma under vatten eller dyka vare sig ner på någon bassängbotten för att hämta upp någon boll eller från en brygga eller så har aldrig varit min grej. Jag fixar det helt enkelt inte, med att känna att jag behöver andas när jag är under vattnet och att behöva tryckutjämna. Snorkla ska vi inte ens prata om, där får jag verkligen panik. Att dyka med tuber har därför inte varit något som varken lockat mig. Tanken att simma omkring under ytan har i och för sig varit kittlande, men själva "andas under vatten" har mest varit skrämmande och tanken har därför aldrig slagit mig att jag skulle prova. Jag vågar helt enkelt inte.
För någon vecka sedan pratade jag och en vän, som dyker, om just dykning och jag vet att jag sa något i stil med att det väl vore spännande, men att jag inte vågar. Jag kommer inte ihåg vad han sa, men andemeningen var att det är väl bara att prova och man måste våga testa sånt man är rädd för ibland. Någon dag senare hade jag spontantbokat in mig på ett prova-på-dyk som var den här fredagen.
Det började med lite genomgång av utrustningen vi skulle testa och hur vi skulle göra. Väl med utrustningen på gick det ganska bra att stå med huvudet ner i vattnet och andas, mycket bättre än jag trott. Sedan kom momentet att vi skulle sitta på rumpan på botten och bara andas. Där fick jag panik. Jag tror det var för att fötterna, med fenor på, flöt upp och jag kände mig som en skalbagge som höll på att falla på rygg. Det blev för mycket och det här med att andas lugna andetag fungerade inte. Efter att de andra dykt klart på den djupa delen av bassängen fick jag därför lite hjälp av instruktören på egen hand. Det tog mig ett litet tag att lugna ner mig, men sedan kunde jag i alla fall simma en liten sträcka under vattnet, om än ej särskilt djupt ned.
För mig kändes det dock som en stor framgång. 1. Att jag alls anmält mig och faktiskt tagit mig dit. 2. Att jag vågade försöka från första början när jag väl kommit dit. 3. Att jag inte gav upp efter den första panik-sprattel-ställa-sig-upp-ur-vattnet och 4. Att jag faktiskt lyckades genomföra i alla fall en liten simtur. Jag menar för två veckor hade jag ju sagt "aldrig att du får ner mig i en bassäng med en plastslang att andas i". Nu har jag faktiskt testat och jag kan absolut tänka mig en riktig grundkurs i dykning, när jag har lite mer tid och pengar.
Ibland måste man töja sina gränser lite. Man kan alltid mer än man först tror och ingen kommer ihåg en fegis.

fredag 10 oktober 2014

KUA-kandidat

Terminen har dragit igång och det har redan gått snart halva, hur det nu har gått till. Som under andra kliniska terminer är jag ute på praktik i tre omgångar om fyra veckor vardera. Under början på terminen gjorde jag min medicinplacering på thoraxkirurgen (!), med två veckor avdelning, där det främst är patienter som genomgått hjärta- eller lungoperationer, en vecka på klinisk fysiologi, där man gör ex. hjärteko (ultraljud), ultraljud av kärl och arbetsprov (cykelprov) och en vecka på thoraxintensiven. Det var ändå fyra ganska trevliga veckor, även om det inte var så mycket man kunde lära sig om medicin, det är ju ändå kirurgiska avdelningar, men jag fick möjligheten att ta en del del eget ansvar, vilket var en uppiggande upplevelse om man jämför med England.

Den här veckan och nästa vecka är jag på något som heter KUA, klinisk utbildningsavdelning. I Linköping finns två sådana, en på ortopeden och en på geriatriken. Jag är på den som hör till geriatriken. Här finns det plats för sex patienter och eftersom det är en akutgeriatrisk avdelning är det framförallt äldre, multisjuka patienter. Det är t.ex. ganska vanligt med olika typer av infektioner som behöver antibiotikabehandling. På KUA är det tänkt att "allt" skall skötas av studenter, så vi är under dagen ett vårdlag på (oftast) två sjuksköterskestudenter på sin sjätte och sista termin och ibland någon på sin tredje, två läkarstudenter på termin 9 eller 10 och om möjlig sjukgymnaststudent, arbetsterapeutstudent, BMA-student och socionomstudent. På kvällen finns också ett vårdlag, men det är inte alltid att det finns någon annan yrkesgrupp än sköterska och läkare. Till vår hjälp har vi "alltid" handledare från vår egen profession på plats.

Den här veckan har varit ganska trevlig. I början på veckan och bitvis även sedan dess har det varit lite rörigt. Tanken är att vi alla, oavsett profession, ska ha hand om omvårdnaden av patienterna, det vill säga hjälpa till när de skall upp på morgonen, hjälpa till med personlig hygien etc. Utöver det ska vi även försöka göra yrkesspecifika saker och även vara med när de andra gör sina yrkesspecifika uppgifter för att lära sig om vad de gör. Det här gör att det är lätt att det blir lite rörigt och det kan vara svårt att veta exakt vem som faktiskt ska göra vad. Det blir också en hel del kommunikationsmissar eftersom en del information bara kommuniceras handledare emellan och inte till/mellan oss studenter som ska vara de som ska leda arbetet, i teorin i alla fall. Det har dock blivit bättre och det är ganska roligt att känna att man ändå har ganska mycket inflytande över vården av sina patienter. I och med att vi alla är studenter känns det också lite lättare att kommunicera med övriga yrkesgrupper, för på andra avdelningar är det inte alltid att alla vill lyssna och diskutera med en som student.

Jag hoppas att den kommande veckan kommer bli ännu bättre

söndag 5 oktober 2014

Smulig söndagssysselsättning

Den här helgen har jag haft en hel del besök i min lilla lägenhet, något som jag tycker är väldigt roligt. Jag har både haft nattgäst, som fått sova i mormor och morfars gamla tältsäng med mina klänningar som sänghimmel, och fikagäster inklusive ett stycke ettåring med mycket spring i benen.

Det är inte allt för ofta jag har bakat i den här lägenheten, dels för att jag inte har så mycket plats att blanda på men också för att min bänkugn inte är så stor (och att jag inte har någonstans att frysa in eventuella rester i). Till dagens fika bestämde jag mig för att göra lite äppelpaj. Dels är det väldigt gott och man kan ösa på med kanel, min favoritkrydda, och dels har mina lokala ICA-butiker haft extrapris på ekologiska äpplen den här veckan. En väldigt bra kombination. Det hela blev lite av ett hopkok av diverse recept och idéer från Pinterest (främst den här länken), receptböcker och eget huvud: en något tidskrävande men ganska fin äppelrospaj.

Äppelrospaj med kardemummayoghurt

Tvätta ca 5 äpplen och dela den på längden. Skär ut kärnhuset och skär i "halvmånar", med fördelen lite snett, dvs att vinkeln mellan kniv och skärbräda är lite mindre än 90 grader så skivarna blir lite högre. Lägg äppelskivorna i en skål och slå över hett vatten. Låt dem ligga i tills de är mjuka. Skölj i kallt vatten och låt torka lite på papper eller en handduk.

Knåda ihop 125 g smör, 1 dl socker (jag brukar använda muscovadosocker, men nu hade jag bara vanligt strösocker), 3 dl havregryn och 3 tsk kanel och tills man får en sammanhållen deg. Hur smulig den är beror lite på hur kallt smöret är, ju kallare desto smuligare. 

Montera ihop rosorna genom att rulla ihop ett första blad och sedan rulla på fler, med lite överlapp. Man kan antingen göra flera rosor, eller bygga en stor ros. Använd lite smuldeg för att stötta upp så att rosorna inte vecklar ut sig och ramlar isär. De bitar av äpple som inte kan användas till rosorna kan läggas ut runt och täckas med smulet. Strö lite socker över äppelrosorna och grädda på 175-200 grader i ca. 30-45 minuter tills smulet har fått fin färg. Börjar äpplena få lite för mycket färg kan de täckas med lite bakplåtspapper.

Blanda 1 msk honung med 1 tsk stött kardemumma. Blanda i 2 dl turkisk yoghurt tills det hela är helt slätt.





lördag 4 oktober 2014

Förändring x flera

Det var ett tag sedan jag skrev på den här bloggen, närmare bestämt när jag fortfarande bodde i Liverpool. Sedan dess har det hänt en hel del: jag åkte tillbaka till Sverige, klarade min tenta och jobbade under sommaren som undersköterska på akuten i Karlstad. Jag kan säga att jag trivdes otroligt bra där, och lärde mig väldigt mycket varje dag. Jag fick också möjligheten att lära känna många nya människor, en av del som jag också kommer fortsätta umgås med. Jag var också på Almedalsveckan och bestämde mig för att bli vegetarian. Jag har också bosatt mig mer permanent i Linköping då jag separerat från maken (och av den anledningen borde jag kanske byta namn på den här bloggen, men men). På det hela taget har det dock varit positiva saker som hänt och som jag även har planerat för hösten.
Det första som jag är väldigt nöjd med är att min lilla lägenhet nu faktiskt känns som min på riktigt. Under det 1,5 år jag bott här innan har den möblerats med saker som vi egentligen inte ville ha någon annan stans och sånt som andra inte velat ha. Under september har jag målat, flyttat ut och flyttat in möbler, sytt, pysslat och hängt upp, inköpt en hel del "nytt" på secondhand för att det skulle bli mer av ett hem. Detta har det nu blivit, även om jag fortfarande saknar några saker, som min Stringhylla, som är kvar i Värmland och att jag behöver några andra typer av lampor. Min lägenhet är ju på 19 kvadratmeter inklusive kokvrå i hallen och det är lite av en utmaning att få den funktionell. Jag är dock mycket nöjd, nu går det att både göra saker och ha det lite hemtrevligt här. Dessutom går det bara genom att flytta lite på fåtöljen och det lilla bordet att få plats med minst en tältsäng.

Min "tant-cave" är med andra ord i stort sett klar.
"Höket", dvs hallen med kokvrå. Har fått ett nytt draperi mot trapphuset (nytt IKEA-tyg med en gammal IKEA-gardin som foder), en spegel jag köpte på loppis i Värmland och en teakhylla som vi hade sedan tidigare och en matta från Myrorna i Linköping.
Mitt röriga "hök" har blivit lite bättre med trådkorgar från Lagerhaus där jag kan ta lök och olja och sånt.
Skenor på väggen för att hänga upp några av mina klänningar, både för att liva upp väggarna och för att det är lite garderobsbrist, en fåtölj som köptes på Röda korset i Linköping och varit ett varv i Värmland, fårskinn jag hade när jag var liten, filt som jag virkat, svart bord som är ett loppisfynd min mamma målat och som jag hade först i mitt rum hos föräldrarna och en matta som fanns på svågerns vind när han flyttade till sitt hus.
Sängstommen är från IKEA, men har fått ny färg, en bokhylla som jag hittade på blocket och som hade stått i ett av grannhusen skulle det visa sig, kuddar och draperier sytt av lite loppistyger, hylla till porslin som jag hade sedan innan, men fick ny färg och lite fint papper på bakväggen, lite loppisfyndade tavlor och spegel. 
Köksbordet hade jag sedan innan och stolarna hade vi på altanen i huset under sommaren. Gardinerna är sydda av nytt tyg från IKEA. På hyllan står en av högtalarna till min stereo som fick lite spetstyg på framsidan.


lördag 19 april 2014

Sy, skriva och skrubba

Det blev en liten oavsiktlig bloggpaus, men jag har haft fullt upp med min nya placering: kirurgen. Efter mina veckor på AMU där jag mer eller mindre inte fick göra någonting och ingen riktigt brydde sig om att jag var där hade jag inte för stora förhoppningar. Det har dock varit väldigt bra, även om jag väl inte fått göra allt för mycket mer, men jag har i alla fall fått ta lite mer ansvar för att vissa saker ska ha blivit gjorda.
Jag har tillbringat mest tid med min handledares team på kolorektalkirurgen (tjocktarm-ändtarm), även om jag har gjort lite utflykter till andra delar av allmänkirurgin. Förutom min handledare finns även en annan specialist, deras "ST-läkar"e och tre "AT-läkare", en andraaårs och två förstaårs. . Just de två förstaårs-AT-läkarna som jag har varit med mest och hjälpt dem att sköta ganska mycket på avdelningen. Under min tredje vecka hade vårt team "take week", dvs. min handledare var surgeon of the week och alla akutinlagda, kirurgiska patienter hamnade under oss. Som mest var det väl ungefär 40 patienter utspridda på sjukhuset som vi skulle ronda och ha hand om. Mycket av det jag har gjort har under veckorna därför varit att se till att hålla ronden i tempo och se till att alla tjocka journalbuntar varit framme, läsa av hur patientens vitalparametrar varit och skriva rondanteckningar. Det har även, naturligtvis, blivit mer blodprovstagande och pvk-sättande.
Det har även blivit några operationer, även om det inte varit så många som jag hade önskat. Om inte annat är det alltid så mycket folk redan som är på sal, så det blir lite svårt att få göra något. Jag har i alla fall fått suturerat en stomi (men skakade eftersom kl. var 15.30 och jag inte hunnit få lunch) och även gjort en rektalursköljning under en operation när det skulle göras en ileo-rektalanasotomos (man sätter ihop en bit av tunntarmen med ändtarmen). Sedan har det ju även varit lite klippande, hållande av hakar och liknande. Min förhoppning är att jag ska få göra lite mer nästa vecka, för då vet jag att "mina" två specialister har en del operationer.
Jag har också fått möjligheten att träffa lite patienter på kirurg-akuten för patienter skickade från sin distriktsläkare och det har varit väldigt lärorikt. Det känns som att jag här har varit mer välkommen och betrodd med att göra saker, så att säga.
Det har också varit en annan stämning i teamet och jag har fått vara med på både teammiddagar och after work. Det har varit väldigt skönt, för jag har inte upplevt att det annars är särskilt vanligt att specialister umgås med sina yngrekollegor, och än mindre med studenter, men min handledare är väldigt jordnära och omtänksam. Vi har dessutom haft mer än ett samtal om bra whisky och det är ju alltid ett plus.
Jag har dessutom kommit över den värsta nervositeten över att "scruba in", dvs steriltvätta sig inför operation. I Sverige tycker jag att det är vanligt att en som läkare bara tvättar sig och sedan får "kliva i " sin sterilrock och handskar med hjälp från operationssköterskan. Här i England gör en allt själv och det är faktiskt lite knepigt att tvätta sig, veckla ut paketet med rock och handduk, torka sig, sätta på sig rock och sedan handskar utan att råka ta på fel ställe och utan att rocken bara fladdrar iväg. Jag har också varit rädd att jag ska svimma, eftersom jag gärna får svimningskänningar när jag står för länge. Hittills har det bara hänt en gång, första gången jag scrubade in, och sedan dess har det gått bra.

Jag har alltid sagt att någon kirurg kommer jag då inte bli och särskilt inte någon som gör bukkirurgi. Efter de här veckorna har jag dock ändrat mig lite och tror faktiskt att jag kommer försöka söka ett kirurg-underläkarvikariat nästa sommar, istället för ett på medicin. Med andra ord har kirurgi hamnat på min lista på potentiella specialiteter för framtiden.

söndag 16 mars 2014

Lappa och laga

Den här helgen har tillbringats hemma i huset i Liverpool, ensam, vilket har varit ganska skönt. Idag söndag kommer dock hela eftermiddagen och kvällen gå åt till körsång då vi har två olika gudstjänster vi ska sjunga på.
Gårdagen blev för mig mig en klädvårdsdag. Jag har det ibland eftersom jag är väldigt dålig på att kontinuerligt laga kläder och liknande, något som dock är väldigt viktigt att göra. Jag kan inte förstå dem som kastar kläder och inte lagar dem (sedan finns det personer i min omgivning som borde kasta kläder som är bortom all hjälp...), men jag är som sagt dålig på att göra det konstinuerligt. Jag har därför nu lagat några stumpbyxor, flyttat tryckknappar på två skärp till vintagekläder, lagat skärpet och fållen på min kappa och satt tillbaka knappar på två koftor. Jag har även tvättat mina nya vintagefynd från London och gjort ett skärp till en av dem. Jag hade nämligen garn som var precis samma färg som blombladen i tyget och krokade därför ett skärp (kallas även tunisisk virkning). Jag håller även på med ett skärp till den andra av klänningarna och ska även sy fast en del av dragkedjan som har lossnat lite. Jag har också haft sällskap hela helgen av katten i huset. Hennes närvaro gör dock att jag även behöver tvätta lakanen inom en mycket snar framtid. Det är ett under att den katten har någon päls kvar på kroppen över huvud taget.
Från vänster: blommig klänning köpt i Camden, men halsbandet jag köpte i Tel Aviv och bältet jag krokat, mörkblå klänning jag köpte i Camden och turkos klänning jag köpte i en seconhandshop i Liverpool.



Ett gammalt syset som jag fyndade på Myrorna i Karlstad för något år sedan. Ett av mina mer använda fynd.

torsdag 13 mars 2014

AMU-avslutning

I morgon gör jag min sista dag på AMU där jag nu har varit i sex veckor. Helt ärligt tycker jag nog att fyra veckor hade räckt då mycket har varit samma dag till dag. Tyvärr har jag inte alltid fått göra det jag har velat göra och det min handledare har velat att jag ska göra (när han inte är där) verkar alla oense om huvurvida jag får göra eller inte eftersom jag ju är fjärdeårsstudent och inte femteårsstudent. Vissa säger att det är okej, andra att det inte är det och ytterligare andra att jag får för att jag läser i Sverige. Tråkigt, men en lärdom. Jag har i alla fall fått lära mig en del praktiska grejer som att sätta PVK och ta artärgas och jag har även fått sätta en ventrikelsond (slag genom näsan ner till magsäcken för att i det här fallet tömma ut innehållet). Jag har också träffat många patienter med många typiska sjukdomar: KOL, hjärtsvikt, misstänkt lungemboli och även många med framförallt alkoholinducerade leverskador. Jag har sett en del saker som jag egentligen hade velat gjort själv, men att få ha sett är bättre än inget: lumbalpunktion, ascitestappning (tappning av vätska som samlats i buken) och tappning av knä.

Jag har också första sett en människa dö för första gången. Hen dog på en flersal med närmaste familj, jag, en läkare och en undersköterska närvarande. Jag kan inte säga att döden någonsin är trevlig, men för patienten var det i alla fall smärtfritt och lugnt. Jag har flera gånger varit med i akuta situationer med hjärtlungräddning, men det här var helt annorlunda, väldigt lugnt och stilla, så lugnt och stilla det kan bli på ett rum med fem andra patienter och en massa väsen som pågår på andra sidan draperiet. Något som dock var väldigt märkligt, när vi kände att patienten faktiskt tagit sista andetaget, blev hela rummet utanför draperiet helt tyst. Efteråt fick jag även vara med och konstatera dödsfallet. Det är en mycket märklig känsla att lyssna på ett hjärta som inte slår, fast det är en varm kropp.

På det hela taget har det ändå varit en ganska bra tid, men det känns bra att få gå vidare till kirurgen. Som det ser ut nu kommer jag vara på kolorektalkirurgen. Jag hoppas att det blir bra det med.